Äntligen
Äntligen har Sixten och jag fått leka igen! Det var fem månader sedan vi sågs och vi har båda vuxit en bit. Mest jag.
Men att vi kände igen varandra var det ingen tvekan om! Först sprang vi som tokiga, fram och tillbaka, flera gånger. Sen började vi brottas. Det går faktiskt att brottas fast man går, för husse, matte och Sixtens matte bara gick och gick.
Efter ett tag stannade de och då kunde vi brottas ännu mer. Men när husse plockade fram termos och något som de tuggade på, tog vi en paus. Fast vi fick inget.
Efter en stund kopplade husse mig och då fick jag sätta mig ner och titta på när Sixten sökte efter dummies. Det var verkligen inte roligt. Sixten är jätteduktig och alldeles för lydig, om du frågar mig. Han springer raka spåret till sin matte och lämnar dummyn till henne när han har hittat den.
Det gör inte jag!
Jag tycker att det är mycket roligare att springa runt i skogen när jag hittar det jag ska leta efter. Det tycker inte husse och matte är lika roligt. Matte säger att jaktträningen får vänta till jag har blivit lydigare.
Innan vi började gå tillbaka till bilarna ville matte ta kort på oss. Då blev vi tvungna att sitta still, fast det kröp i hela kroppen av leklust.
Bara för att de sa åt oss att sitta, la vi oss ner. Någon måtta på lydnaden får det väl ändå vara!
Innan vi skildes åt fick vi paket av Mia och Sixten. Husse och matte fick en bok om rallylydnad och blev jätteglada, så nu är man väl torsk på det. Själv fick jag öppna mitt paket när vi kom hem och det var en mjuk och mysig pipleksak som jag gillade direkt.
Men sen blev jag så fruktansvärt trött att jag inte orkade hålla ögonen öppna, så jag somnade. Det tar på krafterna att leka med brorsan.
På söndag ska vi träffas igen och fortsätta leka.
