Ont i tassarna

Helgen på torpet var helt fantastisk! Det låg en del snö där och det gillade både Bonus och jag. Vi var ute och lekte hela lördagen och eftersom det var skare på snön, åkte vi kana ibland när vi jagade varandra.

När vi varit där några timmar och husse och matte fått varmt och mysigt inomhus, tände husse en liten grill utomhus och så kom matte med små goda korvar. Då slutade vi leka för en stund. Chansen till korv kan man inte missa!
 
Innan det blev mörkt, hann vi med att leka både med frisbeen och med bollkastaren. När vi leker med bollen, som kommer väldigt långt bort när matte kastar iväg den, passar hon på att träna dirigeringstecken med oss. Det är ju inte alltid vi ser exakt var bollen hamnar, så då kan vi behöva lite hjälp. Hon använder sig av tecknen för "ut", vilket betyder att vi ska ännu längre bort från henne, och "höger" och "vänster". Då ska vi åt det håll hon pekar med hela armen. När vi är riktigt nära bollen, händer det att hon blåser närsignalen i visselpipan och då brukar vi hitta bollen ganska snabbt. Fast det gör vi för det mesta utan närsignalen. Sen springer vi till matte med bollen och väntar på nästa kast.

När det blivit mörkt och vi gått in i huset, kände jag att det gjorde ont på mina trampdynor och att det blödde lite från flera sår, så jag började slicka på tassarna. Bonus gjorde likadant. Till slut kom husse och matte för att undersöka våra tassar och då såg de att vi hade skurit oss på flera ställen. Det var förstås skaren som ställt till det för oss. Som kompensation fick vi smaka lite på pizzan som husse gjort till middag. Den här gången snodde jag inte något från spisen! Det var väl bra av mig? Tänkte att det var lika bra att låta bli, eftersom husse blev så himla sur förra gången jag ägnade mig åt självservering.
 
Nästa morgon var jag jättetrött!! När vi varit ute och kissat och fått frukost, gick jag och la mig i mattes säng igen och somnade stenhårt och rörde inte en fena fast matte sa att det var dags att gå upp.

Det var inte förrän min gosiga lillebror kom och la sig hos mig och vi hade kramats en stund, som jag orkade ta mig ur sängen. Då först kunde matte bädda utan att någon låg i vägen. Hon sa att det skulle komma folk och titta på huset och att vi måste sköta oss då. Vaddå sköta oss? Det gör vi ju alltid! Sen undrade jag varför de skulle titta på huset, men tänkte att det får jag väl reda på sen.

Matte hade rätt – det kom folk och tittade på huset och en av dem som kom hade med sig en lite större och mycket äldre hund än oss, som heter Harpo. Honom lekte vi med i snön och fick ännu mer skärsår, men det tänkte vi inte på just då.

När vi styrde kosan hemåt senare på söndagen, stod det klart att Harpo och hans familj ska ta över torpet från oss. Vi ska alltså inte ha det kvar och det känns lite tråkigt. Men matte säger att vi kommer att få det så himla bra dit vi ska flytta, så då får vi väl tro på henne.

När vi kom hem till stan, var det fruktansvärt obehagligt att gå ute. Det gjorde jätteont i mina tassar av allt grus som ligger på gatorna och jag ville faktiskt inte gå alls. Det har aldrig hänt förr. Husse var snäll och smorde in mina trampdynor och det gjorde det hela lite bättre. Nu har det onda gått bort och jag kan gå som vanligt igen. Nu har jag lärt mig att man ska vara försiktig när det är skare på snön.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Om

Min profilbild




RSS 2.0