Jag - en knähund
Fy tusan vad tråkiga husse och matte kan vara ibland! Som idag, till exempel. De har nästan bara hållit på med sitt genomskinliga hus och skottat jord där. Och vad värre är: när jag skällde ut dem för att de inte ville leka, åkte jag in i finkan!
Där blev jag sittande ända tills de var klara med sina planteringar. Orättvist!
Men det blev bättre sen. Husse la ut ett stort sök åt mig och som tack för det gjorde jag inget bus idag. Inga ärevarv och inga byten av apporter. Bara rakt in till husse och fina avlämningar.
Bonus fick också ett sök idag, men tyvärr är det så att just som jag lärt honom hur kul det är att plocka upp en dummy, leta efter en till och byta till den, sätter matte käppar i hjulet för den aktiviteten. Hon LURAR honom och låtsas lägga ut fler apporter, men lägger bara ut en. Så när han försöker hitta fler, som han tror kan finnas i området, hittar han inte det. Och kommer såklart till matte med den enda han hittar. Det där tycker inte jag är helt juste av matte. Hon är lite strängare än husse, om jag ska vara ärlig. Därför är jag ibland husses knähund, bara för att vi är så bra kompisar.
Annat som hänt i veckan är att vi lekt mycket med våra kongbollar. Vi har kommit på att om vi har varsin, behöver vi inte tävla om vem som kommer fram till bollen först och dessutom sätter vi lite press på matte, som får jobba i lite snabbare med att få iväg bollarna. Det är kul!
En riktigt rolig sak hände igår. Då åkte vi bil ett bra tag och när bilen stannade visade det sig att vi kommit hem till Sandra och hennes familj. Jag blev så jätteglad, för Sandra är min bästa människa, efter husse och matte förstås. Men dessutom var ju min minsta människokompis Theo där också och han gillar mig, det märktes.
Nu har jag sträckt ut mig i soffan på altanen. Det var jag värd efter söket! Man måste ju koppla av ibland - det säger i alla fall husse och matte. Och jag börjar lära mig det.
