Deppig
Så var det dags igen... Vi kunde inte stanna på torpet längre, utan var tvungna att åka hem.
Nu blir allt en smula tråkigare, eftersom jag inte kan vara ute lika mycket och jag kan absolut inte gå ut själv. Min frisbee glömde vi på torpet, så inte ens den kan jag leka med nu. Inte så konstigt att jag är lite deppig i dag.
Nu blir allt en smula tråkigare, eftersom jag inte kan vara ute lika mycket och jag kan absolut inte gå ut själv. Min frisbee glömde vi på torpet, så inte ens den kan jag leka med nu. Inte så konstigt att jag är lite deppig i dag.
Frisbeen är annars den roligaste leksaken jag har haft hittills och jag har blivit rejält duktig på att fånga den i luften, så ett visst "bollsinne" verkar jag ha. Det är nog bara att träna upp det lite.
Inte heller kan jag ligga på verandan och kika ut över nejden. Där har man bra koll, ska du veta. Jag ser allt!
I alla fall allt som inte är på andra sidan huset.
I alla fall allt som inte är på andra sidan huset.
Nu får jag hålla mig på en starkt begränsad yta och titta ner på människorna och bilarna på gatan under oss. Och inte finns det någonstans att gräva ner benet.
Nä, tacka vet jag torpet och livet jag kan leva där. Matte säger att vi snart ska åka dit igen, men att vi först ska göra några roliga saker. På söndag ska vi till kennelmamman och ringträna och sen händer det riktigt roliga: jag ska få träffa nästan alla mina syskon igen. Då ska vi göra ett slags test, tror jag. För att se hur vi beter oss i olika situationer. Det ska bli spännande och väldigt roligt!
När jag tänker på det och att Sixten ska komma och bo hos oss den helgen, kan jag inte låta bli att brottningsträna lite med min nya kudde! Lite kul kan man ju ha fast man är hemma i stan.
