Poängjakt
Poängjakten i fredags var bland det roligaste vi gjort på ett bra tag. Och jag skötte mig galant – i alla fall om du frågar mig. Vi var många som var med, även om det kommit några återbud. Tror vi var lite drygt 20 hundar och nästan alla var på något sätt släkt med mig och Bonus.
Jag tyckte att det var rätt onödigt att vänta så länge, eftersom jag vid det där laget redan hade väntat ganska länge, så när den första dummyn föll la jag in en rivstart och hämtade den. Och gav den till husse, förstås! Sen var det slut på det roliga. Här fanns det minsann inte utrymme för vare sig spontanitet eller flexibilitet. Kopplet åkte på och så fick man vänta på nästa uppgift.
Nästa ”station” var ett linjetag, eller dirigering. För att kompensera min inledande initiativförmåga, gjorde jag exakt vad husse förväntade sig och så var han glad igen. Det är lätt att göra min husse glad! Jag fortsatte på den inslagna vägen när det var dags för ett närsök. Där kunde man som mest hitta fem pyttesmå dummies och jag hittade jag tre innan tiden var slut. Helt enkelt var det inte. Och mellan varje station var det ganska lång, och frustrerande, väntan.
Bonus var också med, fast han fick göra mycket enklare saker än jag. Lite irriterande att han klarade av stadgan… Men han sprack på linjetaget och hittade bara en pytteliten dummy på närsöket, så min heder klarade sig. Han spanade hela tiden efter mig och undrade vart jag hade tagit vägen, eftersom vi inte var på samma ställe samtidigt.
Efter lunch var det dags för den sista stationen – markering. Då fick man välja på enkel-, dubbel- eller trippelmarkering. Husse valde dubbel och nu var jag taggad som få! Tanken var ju förstås att jag skulle sitta hos husse och vänta tills båda markeringarna landat och husse gett mig klartecken att hämta dem, men det gick bara inte att vänta. Så fort den första dummyn var i luften, var jag också det. Så kan det gå, när väntan blir för lång. Till final kom jag inte!
Det gjorde däremot min brorsa, Sixten. Han och tre till; Leia, Icky och Viva gick till final och vet du vad? Sixten vann!! Jag är väldigt stolt över min duktiga brorsa. Det var ju nästan som om jag vunnit själv.
När kvällen kom var det inte många hundar hos oss som var vakna, kan jag säga. Inte ens Bonus kompis var vaken. Han hade somnat på dynan bredvid Bonus, som själv inte hade orkat ta sig dit, utan slocknat på golvet. Själv låg jag och trynade i köket större delen av kvällen. Så kan det vara när man har haft kul.
